Igårkväll låg jag och grubblade kring det här med par som går isär när barnen är små. Det är otroligt ofta det händer nuförtiden, och jag undrar varför? Var det relationen i sig som inte var tillräckligt stark för de påfrestningar en liten bebis skapar? Var det kärleken som försvann någonstans längs vägen? Var det ömheten som inte fick tillräckligt stor plats? Växer man helt enkelt ifrån varandra på så "kort" tid?

Det enda jag själv kom på, och som jag själv har känt mycket tydligt de senaste veckorna, är att kärleken verkligen ter sig helt annorlunda nu när Harry är med i bilden. Mina och Henriks roller gentemot varandra har förändrats totalt. Innan Harry så var ju Henrik den jag alltid brydde mig om, tänkte på och älskade högst. Sen plötsligt kom Harry in i våra liv, och hela den känslovärld vi hade byggt upp raserades. Nu kommer Harry först, i alla anseenden. Jag älskar Harry mest. Jag tänker på Harry mest. Det är honom jag är villig att riskera livet för (och även Henrik såklart, men inte på samma sätt). Det är helt enkelt Harry som har mitt hjärta, och är den sanna kärleken. För jag känner så. Man har farao inte älskat förrän man älskat ett eget barn. Den kärleken är så mycket mer knuten till varje centimeter av mig, än vad Henriks någonsin kommer vara.

Det låter hemskt, men samtidigt så vill jag ju (och vet) att Henrik tycker samma sak. För honom ska Harry (och framtida syskon) alltid komma först. Där i ligger vår kärlek nu. Det gemensamma. Förut hade han mig, och jag honom. Nu har vi varandra.

Är man inte redo att ta det steget ner på stegen, så förstår jag att relationen börjar knaka i fogarna. Har man inte känslorna helt klara för sig, eller om man inte har en stark tilltro till varandra - så förstår jag att det inte håller. Sen kan man tjafsa dagarna igenom om det är det man känner för just i stunden. Det viktigaste är att i alla fall veta att kärleken finns där som grund.

Vad tänker/tycker ni?