Jag har fått ett långvikariat (det jag berättade om igår faktiskt)! The Big Tuesdayreveal gällde dock ett helt annat vikariat som jag bara behövde tacka ja till för att få(och tänkte ta innan det här kom in i bilden), men det här känns mer utvecklande och givande. Efter att ha jobbat 3 veckor i vikariepoolen ringde de ju igår och ville ge mig 50% på en avdelning med barn med mycket speciella behov. Jag ville verkligen få den chansen - och det fick jag också! Jag börjar om en dryg vecka, och just nu är jag sk*tnervös. En av mina starkaste egenskaper är att undervärdera mig själv, och den sidan jobbar hårt just nu. Kan jag verkligen jobba där? Vet jag verkligen tillräckligt om dessa behov barnen har? Kommer personalen att ångra sig? Kommer det gå käpprätt åt skogen helt enkelt?

Varför jag tänker såhär, det vet jag faktiskt inte. Under de här 3 veckorna i vikariepoolen har jag inte fått höra annat än att de gillar mig jättemycket, och alla ställen har bokat om mig - så visst kan jag. Häromdagen fick jag alla 12 ungarna på avdelningen att somna på vilan på egen hand (vilket är en bedrift av en vikarie som endast träffat barnen en dag innan, för er som undrar). Där jag jobbade idag sa de att jag skulle passa perfekt på den avdelningen jag nu fick jobb på, för jag är så lugn och har en bra kontakt med barnen. De var imponerade av att jag fick så bra kontakt med en kille som de upplevde som svår, när jag bara tyckte han var allmänt stönig. :)

Jag kan, men lite självkritisk ska man nog vara också. Annars växer man inte.