En händelse som jag helst hade sluppit att vara med om, men samtidigt minns med väldigt glädje är när Ombra sprang på mig i skogen. I Augusti 2008 var vi ute och gick i skogen hemma hos mamma och pappa. Det vara bara jag och hunden, och vi skulle bara ta en snabbvända för jag skulle hem till C för att hälsa på och prata med hennes dotter om sin första skoldag.

Precis när jag är på väg över ett dike, och har all vikt på den foten som jag ska skjuta ifrån med, så springer Ombra på mig bakifrån. Foten vrids, och även om jag hade hörlurar med musik så kunde jag genom min kropp höra hur det högljutt sa "knak" i foten. Smärtan var det värsta jag upplevt (dittils), och jag kunde inte stödja på den alls. Efter att ha ringt C och bett henne komma ut och hjälpa mig hem, så ringde jag även Henki som åkte direkt från jobbet för att ta mig till akuten.

När C kommer fram till mig så inser vi snabbt att hon inte orkar hjälpa mig, för jag kunde inte lägga någon vikt på foten alls, och hon är mycket mindre än mig. :) Vi beordrade då Henki att köra så nära med bilen som möjligt, vilket blev en lång bit in på en liten skogsväg. Sen skulle han komma in till stigen i skohen där jag satt och hjälpa mig. Det var dock helt omöjligt för mig att hoppa på en fot den långa sträckan - så det enda alternativet var att Henki fick bära mig - vilket han också gjorde. På hans rygg satt jag hela vägen fram till bilen, och sen kunde vi åka till akuten. Det var väldigt tungt, men han bar mig ändå, och för det är han alltid min riddare (i den lila Forden!). ♥

Någon annans fot på kortet, men min var lika tjock och blå... :)