En "manic monday" är slut...

Vissa dagar är det extra jobbigt att jobba med barn, och det är de dagarna när man kommer hem och är så trött att man knappt orkar umgås med sitt eget barn. Skitjobbig känsla - men till slut så säger ju kroppen liksom ifrån. Give me some space. När dagen till 95 % har bestått av att lösa konflikter/kompromissa in i minsta detalj/hyscha/tjata/gnälla/vara för lite personal pga sjukdom osv, så är jag glad att jag lyckas köra hela vägen hem. Att jag har såpass mycket energi kvar att jag kan inse att det är nu det är dags att sänka kraven för resten av dagen.

Istället för att plocka rent hela diskbänken (För varför skulle den som har disken som enda hemmasyssla gjort det? Det vore ju dumt... Att hänga i garaget är mycket roligare.), stressa ihop en middag, tjafsa med Harry om att han inte äter (eftersom han är lika trött) och sen börja räkna minuterna tills han ska sova - så värmer vi en matlåda ur frysen, äter den tillsammans framför teven och stannar sen i soffan resten av kvällen. Noll konflikter men målet att utfodra barnet och mig är ändå uppnått utan större uppoffringar i uppfostransregelboken.

Vi fick dessutom chansen att prata om Upsy Daisy, tombeliboerna och pontepinerna (vad de intog för preparat när de kom på de namnen är en annan diskussion) i Drömmarnas Trädgård, och Harry började säga vad de heter: "assi assi", "hababoo" och "mamameai". Klockrent! :P


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0