Jag får ofta frågan om det är som jag trodde att ha två barn istället för ett. Jag kunde inte på något sätt föreställa mig vare sig hur påfrestande eller underbart det är! Med Harry fanns en gråzon mellan de bra och de dåliga dagarna, men den gråzonen tycker jag har försvunnit nu. När det är bra är det jättebra; Harry busar med sin lillebror, Harry leker i sitt rum när lillebror ligger i babygymet (jag får en paus), vi promenerar med lillebror i bärsjalen och alla är nöjda. När det är "dåligt" är det dåligt med råge; båda barnen gråter samtidigt, Harry sparkar/slår/biter/kastar saker för att trigga mig när jag ammar lillebror, eller när lillebror är övertrött och måste bäras när Harry vill sitta nära och gosa. Som tur är så har vi 95% bra dagar! Lillebror är 3 månader gammal, och jag minns inte längre hur livet var med bara ett barn. Vad gjorde vi med all tid vi hade då? :P