Vi mammor (inte så ofta pappor tyvärr) som lagar vår egen barnmat, eller har "snälla" barn och "lyckliga" familjer uppfattas som extra präktiga i bloggvärlden - och även i verkliga livet också. Jag minns utan problem alla gånger jag tog fram burken med frukt till Harry på Öppna Förskolan, och fick höra "oj vad du är duktig" bara för att jag mixat frukten själv. Inte för sällan var betoningen på duktig med en bitter efterton dessutom.

Jag vet faktiskt inte varför det sticker så i ögonen på folk att göra egen barnmat. Och jo, det sticker faktiskt folk i ögonen. För mig är det precis tvärt om. Varför lagar vi inte egen mat till våra barn, när vi lagar mat åt oss själva? Lever de som köper burkmat själva också på burkmat? Precis lika mycket som folk tycker att jag är präktig när jag mixar och trixar hemma, precis lika galet är det för mig att köpa färdiglagat. Hur mycket kostar ett äpple? Ett äpple räcker längre än en burk, men ändå hävdar vissa att det är billigare. Jag tycker att burkmaten luktar likadant vare sig det är kyckling, fisk eller kött. Det luktar dessutom ännu värre när det kommer ut! :) Smakerna är "lena" och försiktiga, och det är inte mycket tuggmotstånd ens i 1-årsburkarna. Var nu snälla och läs mellan raderna här. Alla gör som de vill, och jag kritiserar inte de som köper burkar - alla gör som de tycker är bäst - utan jag ifrågasätter varför det oftast är så att de som lagar eget blir ifrågasatta öppet? 

Min barnmat ska smaka och kännas! Puréerna är gryniga, innehåller både skal (jag gnuggar noga innan) och ibland kryddor. Äpple, päron, banan, apelsin och kanel var Harrys storfavorit av mina fruktmixer, och ju äldre han blev desto mer bitar var det ju såklart. Efter att ha trugat i två veckor godkände äntligen Harry min köttgryta gjord på grytbitar, morot, potatis, vitlök, persilja och rosmarin. Våga krydda! :)

Vilket för mig in på nästa punkt; de "snälla" barnen. Ni vet sådana som sover hyfsat ordentligt, äter det mesta och inte allt för ofta slänger sig på golvet och skriker. :) Att ha "snälla" barn, som jag tycker att jag har, sticker också folk i ögonen. Så är det ju här i Sverige med sin satans jantelag - inte skryta! Alltså, det mesta kring barnen som inte handlar om sömnbrist, viktkurvor eller uppfostran i negativ bemärkelse är skryt, och folk vänder bort huvudet. Det är jättemånga bloggare som dagligen får skit för att de skriver om sina barn och skriver "för lyckligt". Läsare vill vältra sig i problem, gotta sig i mammors ångest och tänka att deras barn är bättre. Usch. Kan jag inte bara få berätta hur mina barn är?

Visst krånglar mina barn, men jag orkar inte hänga upp mig på det här på bloggen. En period kallade jag alltid Harry för "den lille terroristen", vilket såhär i efterhand kanske inte är så kul för honom att läsa när han blir större. Jag syftar inte till att försköna vår vardag, utan tycker att det räcker med att gnälla när sakerna händer.

Vad tycker ni?